Ska mamma rita en hund?, frågar jag Vanessa glatt. Och så fattar jag tag i pennan. Vanessa tittar med förväntansfulla ögon. Hon väntar. Och väntar. " Vad är det?", frågar Syrran. "En dinosariekrokodil?". Nu förstår jag varför Vanessa fortfarande väntade på en hund när bilden var klar. Men jag menar, jag är ju ingen picasso.

Jag vet inte om ni kan se vad bilden föreställer så tillåt mig till att berätta. Jo. Bilden ovan är på mina svarta byxor. Eller vad som brukar vara mina svarta byxor. Den bruna fläcken är fågelskit. Den fläcken har jag burit på obestämd tid idag och jag vet inte med tur, men inte fan känner jag mig lyckobringad när jag gått runt med skit på gumben i stan idag. Och jag vill tillägga att färgen på skiten är senapsgul. I verkligheten.

Så. Vi var på ett köpcenter här om veckan. Vi hade precis köpt lunch. Gubben tar Vanessa och tillsammans beger dem sig för att hitta platser. Jag har ansvar för att maten ska komma till bordet. Maten, vagnen och mig själv. Jag balanserar all mat på en bricka som min vänstra hand får ta hand om. Den högra tar vagnen. Precis när jag får allt under kontroll vänder jag mig om. Jag stannar. Framför mig står en tant. Hon tittar på mig som om jag gjort det värsta tänkbara, som om jag trängt mig i en kö. När hon är färdig med att ge mig blicken börjar hon gå. Ord lämnar hennes mun. Jag vet inte om jag hör rätt men jag kan bita mig i tungan på att hon sa: är du dum eller? Tror hon att hennes rullator tar mindre plats än min vagn undrar jag då? Di små tanterna behöver sig ett wake up call. Ja, det gör dem. Oturligt följer tanten efter mig till min plats. Hennes gubbe sitter bakom oss och väntar. Vad synd om henne. Till bordsgrannar får hon mig och min vagn. ;-)